egentligen 9 oktober
Det känns nästan som ett Gille-infall. Skillnaden är att han förmodligen skulle följa upp skiten och skriva säkert 100 inlägg om dagen.
Mitt sätt att råda bot får helt enkelt bli att skriva två inlägg dag nummer tre.
Senaste två dagarna har huvudfokus i mitt liv varit på att riva mig själv. För helvete va det kliar överallt. Det har till och med gått så långt att jag inte vågar ha t-shirt på mig i skolan. Med endast t-shirt så kan ju folk se de akneliknande prickarna jag har efter att ha suttit i timmtal och rivit mig på överarmarna.
Bäret som sov över från måndag till tisdag garvade medkänsligt och sa att han trodde att "jag höll på att riva av all hud på kroppen".
Undrar förresten vad det är som kliar så förbannat? Det kan nämligen inte vara något som gör att jag måste kolla upp det på sjukan, för dit går jag bara inte. Kan jag inte visa upp utslagen för dom i skolan (som jag faktiskt känner lite ytligt) så kan jag väl fan inte visa upp dom för en läkare som jag aldrig träffat förut? Va ska han tro lixom?
"Jaha, här har vi ett utsökt exempel på osunt levene!"
Nä fyfan!
Jag tror att den enda sjukdom jag egentligen har är motsatsen till hypokondri. Ni kanske inte hört talas om den, eller dess symptom. Den går i alla fall ut på att man inte tror sig kunna ha en enda sjukdom. Man hänvisar allt till att vara psykosomatiskt..
Hoppas jag kommer ihåg att skriva ett inlägg till idag!
Häppåre
/D
Oskulden
Det är insomnia-race på gång, för jag vet inte vilken natt i ordningen senaste månaden. Har precis varit inne och kikat på bloggen jag fick besvikna blickar för att jag inte besökt frekventare (jannanas.blogg.se), och fick då idén att jag själv kanske ska sätta igång och skriva av mig lite.
Terapeutiskt runk med tangenterna tänker jag kalla det för..
Risken är att det blir tråkigt som fan, med tanke på hur jag lever och funderar över mitt liv, men blir det för jobbigt, antingen för mig eller för er/dom som läser så får jag väl lägga ner helt enkelt.
En blogg ses väl knappast som en investering i framtiden får vi hoppas.
Problem nummer två, som följer efter att jag nu kommit fram till att jag har en plan-B om bloggen blir tråkig att läsa, handlar om vad jag vill skriva om. Ska jag använda bloggen som en internetsgenerationens Berts Dagbok och berätta vad och varför jag käkar till frukost.
Eller ska jag a la "Mats Hård" haila ett patetiskt fotbollslag som skänker mig fiktiv glädje under ensamma kvällar?
Saken är den att jag käkar inte frukost, och jag skiter fullständigt i allsvensk fotboll. Bloggen får helt enkelt handla om mig, och min syn på "fenomen" som sker omkring mig. Lyfta fram de mirakel jag umgås med och försöka ge tillbaka lite av den glädje de ger mig..
Skönt att jag ger första inlägget en så opretentiös framtoning. Känns nästan som Miss Universum.
Överdrivet basal och amerikansk filmröst:
- So David, what would you do if you win Miss Universe?
Pipig och patetisk, och framför allt grymt svankande:
- Well, I think I would start a blogg to help people understand that they are beautiful, every single one is beautiful.
Then I would probably try to fuck Brad Pitt.
Så mycket för pretto..
Gonatt!
/D
