måndag/tisdag
Tjena bloggen!
läget?
Idag ska du få nåt att bita i. Förhoppningsvis kommer vårt resonerande avslutas med en kulmen som kommer fram till det bästa sättet att göra nånting åt det som gör så ont. Å andra sidan, inte fan brukar vi komma fram till något när vi snackar du och jag?!
Nu känns det i alla fall akut så du kan väl anstränga dig lite och inte sitta tyst som en fisk och bara stirra..
Funderar kring vad jag ska göra när en människa jag verkligen älskar inte inser sitt eget bästa. Fysisk misshandel vore en sak, då skulle den idioten varit död sen några månader tillbaka. Förmodligen skulle hon då också inse att det är ett liv hon inte vill leva.
Misshandlande ord då?
När jag ser på de relationer jag har, så har jag dem om och när, och endast om och när, de verkligen ger mig något. Skulle det vara så att den andra parten i relationen misshandlar mig verbalt så fort denne fick i sig en öl eller två, så skulle relationen inte existera. Om den inte vägdes upp av något extremt.
Är det så?
Varför pratar du så mkt om att det är för jävligt då? Vill du ha medömkan? Vill du ha hjälp?
Jag är kille, så för fan, säg vad du vill ha av mig! Jag lovar att du har det samma sekund..
Men nu har jag tröttnat på gnäll utan verkstad. Jag har försökt vara förstående, genom att helt enkelt hålla med om att det är för jävligt och skaka på huvet a la amerikansk talk-show. Jag har försökt vara ärlig genom att fråga vem som är värst, idioten eller Sancho Panza?
Problemet i slutändan är väl att jag förmodligen inte kan säga så mkt om det över huvud taget. Jag vill inte bestämma över ditt liv och dina val. Du ska dock inte tro att det beror på att jag är rädd för att du ska bli arg på mig. Ilskan får du gärna ta ut över mig så länge du mår bra. Det handlar om att, i samma ögonblick som jag försöker hävda att dina val är felaktiga, så är jag precis lika skyldig som den person jag fördömmer ditt umgänge med.
För är det inte därför han börjar skrika? För att han ogillar dina val och din person i givna situationer.
Som vanligt har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Jag får helt enkelt se på och hoppas att du kommer fram till samma tyckande som jag i slutändan. Fram till dess så går jag här i bakgrunden, leker Oprah och lider.
Det sjukaste av allt är att jag försöker få det här att låta som om det är mig det vore synd om.
Älskar dig, men det är ditt liv.
/D
läget?
Idag ska du få nåt att bita i. Förhoppningsvis kommer vårt resonerande avslutas med en kulmen som kommer fram till det bästa sättet att göra nånting åt det som gör så ont. Å andra sidan, inte fan brukar vi komma fram till något när vi snackar du och jag?!
Nu känns det i alla fall akut så du kan väl anstränga dig lite och inte sitta tyst som en fisk och bara stirra..
Funderar kring vad jag ska göra när en människa jag verkligen älskar inte inser sitt eget bästa. Fysisk misshandel vore en sak, då skulle den idioten varit död sen några månader tillbaka. Förmodligen skulle hon då också inse att det är ett liv hon inte vill leva.
Misshandlande ord då?
När jag ser på de relationer jag har, så har jag dem om och när, och endast om och när, de verkligen ger mig något. Skulle det vara så att den andra parten i relationen misshandlar mig verbalt så fort denne fick i sig en öl eller två, så skulle relationen inte existera. Om den inte vägdes upp av något extremt.
Är det så?
Varför pratar du så mkt om att det är för jävligt då? Vill du ha medömkan? Vill du ha hjälp?
Jag är kille, så för fan, säg vad du vill ha av mig! Jag lovar att du har det samma sekund..
Men nu har jag tröttnat på gnäll utan verkstad. Jag har försökt vara förstående, genom att helt enkelt hålla med om att det är för jävligt och skaka på huvet a la amerikansk talk-show. Jag har försökt vara ärlig genom att fråga vem som är värst, idioten eller Sancho Panza?
Problemet i slutändan är väl att jag förmodligen inte kan säga så mkt om det över huvud taget. Jag vill inte bestämma över ditt liv och dina val. Du ska dock inte tro att det beror på att jag är rädd för att du ska bli arg på mig. Ilskan får du gärna ta ut över mig så länge du mår bra. Det handlar om att, i samma ögonblick som jag försöker hävda att dina val är felaktiga, så är jag precis lika skyldig som den person jag fördömmer ditt umgänge med.
För är det inte därför han börjar skrika? För att han ogillar dina val och din person i givna situationer.
Som vanligt har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Jag får helt enkelt se på och hoppas att du kommer fram till samma tyckande som jag i slutändan. Fram till dess så går jag här i bakgrunden, leker Oprah och lider.
Det sjukaste av allt är att jag försöker få det här att låta som om det är mig det vore synd om.
Älskar dig, men det är ditt liv.
/D
Kommentarer
Trackback
