Stolthet
Tänker inte berätta vem den jag skriver om är, men satan va stolt du gör mig!
Jag vet att du har det tungt just nu.
Pratade med en tjej som frågade om jag inte märkt någon skillnad. Tyvärr hade jag inte det när hon frågade.
Nu har jag det.
Jag borde givetvis ha insett det innan, i och med att du faktiskt pratar med mig om det.
Å andra sidan, så har vi ju alltid pratat. Inte så mycket som nu, men ändå pratat. Prata gör i och för sig ingen skillnad.
Det har oftast varit jag som pratat ändå, i bästa fall frågat.
Nu - skillnad. Två gånger i veckan har gjort underverk och jag njuter, i tysthet, med dig av dig.
Att äntligen kunna vara lite mer av dig själv. Och våga vara det.
Kanske behöver vi alla ett rejält break-down för att ta oss upp till en annan nivå. Om det nu handlar om nivåer av samma människa? Kanske snarare renässans..?
På riktigt, och jag trodde sorgligt nog aldrig att jag skulle säga det här, men på sistone har du verkligen inspirerat mig till att ta tag i saker.
Inte de saker du, störande nog, alltid klagar på. Det är inga laster jag mår dåligt av.
Men andra saker som jag kanske borde ta tag i och förhoppningsvis komma ur det på ett lika starkt sätt som du gjort, efter bara några veckor egentligen.
Tror du inser vad det handlar om. I den här världen är det verkligheten vi ska vara rädda för, inte drömmarna. Du har tagit dig ur ditt perceptuella filter och ser saken för vad den egentligen är, okomplicerad.
Stolt!
/D
