Vem försöker jag lura egentligen?
Egentligen 9 oktober, inlägg nummer två. Eller?
Det finns inte en möjlighet att jag kommer skriva varje dag, eller ens varje vecka. Jag ska försöka intala mig själv att jag inte har tid. Det är mycket nu..
Kliet har slutat nu i alla fall. Se, läkare är överflödiga, det är bara att vänta ut skiten. Gaard gav mig nån salva också (tror mest hon ville håna).
Nu till det som står på dagordningen idag. Hur patetiskt fäst jag kan bli vid amerikanska tv-serier!
Det började med OC och nu har jag gått vidare till att inte bry mig om mycket annat än One Tree Hill. Vad håller jag på med?
Analysen går fram och tillbaka. Förmodligen inte kommit fram till nånting, men det jag har kommit fram till är i alla fall att det måste fylla något slags jobbigt syfte.
Det innehållslösa, och framförallt känslolösa liv jag själv lever, är det verkligen nog för att facineras av sig själv? Under en timma One Tree Hill så hinner nån dö, en annan hittar sin flickvän i säng med sin bästa kompis, tillika exflickvän. Någon blir basketproffs och en annan slår huvet i basketkorgen och blir lam..
Dessutom, i och med att jag tittar några avsnitt om dagen, så känns det på riktigt som om jag är med i gänget. Skillnaden är bara att jag kan välja att inte vara med när Lucas håller på att dö i en biloycka. Jag kan ta en paus, gå och plugga lite kvantitativ metod istället. Och tur är väl det..
Vem fan skulle orka med sånna känslosvall. Jag orkar ju knappt titta på det på tv! Vore det inte för min patologiska nyfikenhet, och fruktansvärt bra cliff hangers, så skulle jag nog ha tid att fika med mina riktiga polare..
Jag är inte på något sätt stolt över min mani som beskrivs ovan. Å andra sidan, om jag bara skrev om grejer jag är stolt över så skulle bloggen ha ännu färre inlägg.
Dagens ros, som har premiär idag, går till Jänet. Shit va kul vi har syrran! Jag slog dig nästan på sing star ( jag förlorade med andra ord).
/D
Det finns inte en möjlighet att jag kommer skriva varje dag, eller ens varje vecka. Jag ska försöka intala mig själv att jag inte har tid. Det är mycket nu..
Kliet har slutat nu i alla fall. Se, läkare är överflödiga, det är bara att vänta ut skiten. Gaard gav mig nån salva också (tror mest hon ville håna).
Nu till det som står på dagordningen idag. Hur patetiskt fäst jag kan bli vid amerikanska tv-serier!
Det började med OC och nu har jag gått vidare till att inte bry mig om mycket annat än One Tree Hill. Vad håller jag på med?
Analysen går fram och tillbaka. Förmodligen inte kommit fram till nånting, men det jag har kommit fram till är i alla fall att det måste fylla något slags jobbigt syfte.
Det innehållslösa, och framförallt känslolösa liv jag själv lever, är det verkligen nog för att facineras av sig själv? Under en timma One Tree Hill så hinner nån dö, en annan hittar sin flickvän i säng med sin bästa kompis, tillika exflickvän. Någon blir basketproffs och en annan slår huvet i basketkorgen och blir lam..
Dessutom, i och med att jag tittar några avsnitt om dagen, så känns det på riktigt som om jag är med i gänget. Skillnaden är bara att jag kan välja att inte vara med när Lucas håller på att dö i en biloycka. Jag kan ta en paus, gå och plugga lite kvantitativ metod istället. Och tur är väl det..
Vem fan skulle orka med sånna känslosvall. Jag orkar ju knappt titta på det på tv! Vore det inte för min patologiska nyfikenhet, och fruktansvärt bra cliff hangers, så skulle jag nog ha tid att fika med mina riktiga polare..
Jag är inte på något sätt stolt över min mani som beskrivs ovan. Å andra sidan, om jag bara skrev om grejer jag är stolt över så skulle bloggen ha ännu färre inlägg.
Dagens ros, som har premiär idag, går till Jänet. Shit va kul vi har syrran! Jag slog dig nästan på sing star ( jag förlorade med andra ord).
/D
Kommentarer
Trackback
